Tiden går, men minnen består

För 26 år sen träffade jag en kille i skogen, han var timid, blyg och tystlåten. Försökte man prata med honom fick man dra svaren ur honom.
Någon månad senare insåg jag att vi skulle tillbringa 6 månader tillsammans när vi skulle göra vår sista tjänstgöring på F13 i Norrköping. Denna gången tog det inte så lång tid innan han vågade vara mer öppen och vi klickade. Från att ha varit denna blyga, tystlåtna Stockholmskille var han nu istället en rolig, busig/skämtsam, pratglad och väldigt social kille.

Jag kommer så väl ihåg vårt första pass ihop, det blev ett nattpass och under de 12 timmarna så kom jag att lära känna dig väldigt mycket bättre och jag tror att du lärde känna mig bättre också. Förutom patrullering på området och vissa bilresor så hamnade vi även på ena änden av flygbanan där vi satte oss ned och pratade. Hunden lade sig tillrätta och vilade och vi tog det som en hint och lade oss ned också, fast vi skulle ju eg patrullera. Här fick du mig att bryta ut i hysteriska skratt när du drog skämt som jag inte hört förut.

Jag kommer även så väl i håg vårt sista pass, som var lussevakan. Vi hade fått i uppdrag att se över vissa logement så att det inte fanns sprit på området. Vi hade redan planerat vårt tillvägagångs sätt. Så ut till hundgården och hämta två schäfrar, så tog vi vars en sida av byggnaden, släppte loss hundarna och tog sedan en löprunda i korridoren och sparkade upp alla dörrarna. Trodde inte vissa ”tuffa killar” kunde skrika så högt eller med sådana höga tonarter. *haha* Vi skrattade båda två så att tårarna rann.

Efter de 6 månaderna på F13 fortsatte vi hålla kontakten och min första resa till Stockholm blev till att träffa och umgås med dig. Du var den enda av de vi tjänstgjorde med som jag höll kontakten med och om jag förstod det rätt så var det samma sak för dig. Kontakten höll vi fram tills ungefär mitten på 90 talet då det visat sig att vi båda begav oss till England, men på olika ställen. Därefter var kontakten borta i en del år och det var inte förrän jag återvände från Australien första gången som jag såg en bild på dig på ett socialt media som jag insåg att jag kunde få kontakt med dig igen och vad jag förstod på din reaktion när jag hörde av mig så tyckte även du att det var kul att återuppta kontakten. Så åter igen fyllde vi i varandra med allt som hänt sen sist och vi hade tagit olika riktningar helt och hållet båda två. Härefter höll vi kontakten trofast. Ända tills den här dagen för 3 år sen. Det var då allt ändrades.

Den här dagen för tre år sedan nåddes jag av det horribla beskedet att du hittats död i din lägenhet. Jag kan fortfarande känna smärtan av det beskedet. Jag kommer aldrig glömma hur jag mådde av det beskedet. Det blev mycket tårar. Jag kunde inte förstå. Vi hade ju pratats vid två dagar tidigare och du skulle göra en tidnings intervju den 26’e och du var eld och lågor för det. Så att få beskedet att du inte längre fanns kvar hos oss var fruktansvärd. Men även om det nu gått tre år sen beskedet så har minnena av dig verkligen inte försvunnit. Jag hoppas att de aldrig kommer försvinna heller. Du var en vän som bara var menad skulle träda in i mitt liv och jag är väldigt glad för den tid vi fick tillsammans, om än den var för kort.

Lars Johan Otto Carlsson, 31/8 1969 – 27/7 2012, för alltid i mitt hjärta och mina minnen!

Annonser

3 reaktioner på ”Tiden går, men minnen består

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s