ingen glädjens dag

I går var det så äntligen dags för mig att göra sista ansatsen på jobbet innan det var dags för semestern. Allt jag skulle göra var att överleva fram tills mitt möte var slut klockan 15.00. Jag hade varit lite elak för två veckor sedan och bokat av mig i kalendern från 15.00 i går, den 27 juli, eftersom jag visste att en projektledare i USA skulle boka ett möte och jag hade inte någon tanke på att sitta hur länge som helst på jobbet. Att han istället fick gå upp lite tidigare än vanligt det bekom mig inte mycket. Kändes som även de i Singapore var nöjda över att ha ett möte som började tidigare än vanligt när USA också är inblandat. Med tanke på att de i Singapore inte får någon ersättning för att de deltar i möten mitt i natten.

Hur som helst så var det en skön känsla att det äntligen var dags för semester, men jag hade något annat som tyngde mig under gårdagen.
I går var det nämligen exakt 4 år sedan jag/vi nåddes av beskedet att min gamla lumparkompis och även min å så goda vän, Lars, hade hittats död i sin lägenhet på morgonen. Det var för 4 år sedan dagen för invigningen av OS i London och inte ens den invigningen kunde då få mig på bättre humör.
Lars var en sådan person som genast fann en plats i mitt hjärta, hans sprallighet, hans sjuka humor, hans påhittighet och allt sådant bara föll på rätt plats hos mig och om jag förstått allt rätt så var det faktiskt bara mig han hade kontakt med också utav alla de vi gjorde lumpen ihop med. Så förhoppningsvis betydde jag något  för honom också och hade förhoppningsvis gjort ett avtryck i hans liv som en god vän tillbaka.
När jag fick veta om hans bortgång så försvann all luft ur mig, jag satt på jobbet och jag ville bara gråta! Jag ville även veta varför, HUR, varför han?
Men vem ska man fråga om sådan? Ingen visste ju exakt vad som hänt eller så, men ändå ville jag fråga någon men samtidigt ville jag inte trampa någon på tårna eller riva upp sår djupare än de redan hade.
Jag kommer ihåg att jag skrev tre långa mail den dagen. 1 till Lars pappa, 1 till Lars mamma och 1 till Lars före detta pojkvän. Det jag kommer ihåg var den hemska känslan det var att skriva och beklaga sorgen. Dessutom när det sker så nära inpå hans kommande födelsedag också. Jag vet att jag satt i ett avdelat rum när jag gjorde det och tur var det för tårarna rann ned för mina kinder med varje ord jag skrev. Det verkligen skar i hjärtat på mig.
Än i dag, 4 år efter, så skär det i hjärtat på mig den här dagen, 27 Juli, även om vi bodde så långt ifrån varandra och inte träffades så hade vi våra chattar där vi ventilerade allt möjligt stort som smått, och vi skämtade och jag tror vi båda skrattade en hel del under våra chattar. Precis som vi gjorde när vi låg i lumpen på Bråvalla för snart 30 år sedan.

Även om tiden går och det kommer nytt folk in i ens liv, så är där vissa som satt ett avtryck så djupt att det inte försvinner, och det Lars satte det är ett av dessa djupa.
Kommer alltid att sakna dig, Televinken!!

Lars.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s